Att gå vilse

– Men då kan man ju i alla fall säga att du har försökt allt, säger sköterskan när jag klär på mig igen bakom draperiet.

Jag tar in hennes ord. Dem landar mjukt. Ja, hon kanske har rätt. Äntligen är det någon som förstår. Eller försöker sig på att förstå. Delar av det jag har utsatt mig för de senaste två och ett halvt åren.

Går livet i cirklar? Det känns lite så. För mig har datum, årtal och siffror alltid lyst starkare än sin bakgrund. För tio år sen, 2011, tog Olof och jag det enormt stora beslutet att vi var redo att bli föräldrar. Vi gav oss iväg med lust och iver, på en ny sorts resa, och aldrig någonsin hade jag kunnat drömma om de hinder vi skulle möta på vägen eller hur lång kampen skulle bli. Det svåraste för mig var ovissheten och att inte ha någon tidsplan. Inget fast slutdatum i fjärran i vad som till slut blev en kamp mot mig själv. Tio år senare, 2021, är jag kvar. Eller snarare tillbaka. I nästan samma kretsar. I nästan samma ovisshet. Och jag bär på en känsla av skam över att det den här gången är ”frivilligt”.

En fredagskväll i slutet av augusti gick hela vår familj på promenad i skogen bakom vårt hus. Vi kikade på stora kojan, gjord av andra, inne i gläntan. Vi lekte kurragömma och tittade efter spår av djur. Räknade de stora stenarna och letade efter gul svamp. Barnen sprang nedför backen och väntade på oss där stigen delar sig för att leda tillbaka till vår gata. Luften var sådär nästan magisk, när den varken kändes kall eller varm. Min lilla son balanserade på en stock där hackspettar gjort små hål. Min stora son tog upp en tunn kvist och låtsades att det var ett trollspö. Där och då stannade tiden och jag tänkte ”jag kan sluta leta nu. Allt jag har sökt finns precis framför mig”.

– Arton ägg är ju fantastiskt i din ålder.

Ja, tack kroppen för allt du gått igenom, tänker jag. Vi säger hej då för den här gången och jag surrar den tunna sjalen något varv halvlöst kring halsen och drar på vinterjackan och fingervantar. Skuttar nästan nedför de breda trappstegen i det välvda trapphuset och skjuter vant upp den tunga porten. Höstlöv och stadens alla ljud utanför. Tillbaka i bilen öppnar jag mailen på mobilen och skickar bilder och mått till koordinatorn. Sen kör jag till jobbet.

7 + 15 + 18 ägg. Endast ett embryo var genetiskt normalt. Det fäste inte.

I början av hösten hade det gått ett år och jag tänkte att vi inte hade kommit någon vart. På ett helt år. Men efter några bestämda steg framåt under förra månaden känner jag att någonstans har vi ändå kommit. En bit på vägen. Men inte i mål. Verkligen inte i mål. Långt långt kvar än. Och kanske kommer vi aldrig nå dit. En tanke som både är skrämmande och något som jag långsamt försöker lära mig att acceptera. Det är därför jag är så rädd för att dela med mig.

Nu har vi tagit ett steg och jag väntar på svar. Det borde komma inom ett par dagar, i elektronisk form. En dag när jag tar upp telefonen på jobbet eller efter att ha hämtat barnen på förskolan kommer det finnas en nytt meddelande i inkorgen med en icke avslöjande rubrik. Det är först när jag öppnar upp det som jag kommer få ett bra eller dåligt besked. Jag har gått igenom precis det här förut, i februari. Det var en tisdag och jag kunde inte förmå mig att öppna meddelandet direkt på jobbet så jag körde hemåt. På vägen stannade jag till på en stor parkeringsplats utanför ett teknikvaruhus. Där andades jag djupt, bad en bön och lovade att aldrig önska mig något mer bara det här skulle gå bra. Sen öppnade jag mailet. Det slutade inte väl.

Ovisshet har tidigare varit ett svårt tillstånd för mig att leva i men de senaste veckorna har det känts okej. För i ovissheten har jag den här gången hittat en vila. Nu har vi gjort exakt allt vi kan och resultatet är bortom vår påverkan. Just nu har vi ännu inte fått ett negativt besked och därför kan jag känna lite hopp. I en ostadig värld är det nästan så att jag trivs här och vill stanna kvar. Jag vill inte att drömmen ska tas ifrån mig.

Samtidigt tar jag ibland ett steg tillbaka i min redan ansträngda vardag och ifrågasätter tyst vad vi håller på med. Vart vi är på väg. Hur det kan komma att bli. Tänker på hur lång väg som återstår. Om det inte går bra nu, hur länge ska vi orka? Jag jämför mig med andra varje dag och plågar mig med frågor som inte har något svar. Är den krokiga resan hittills ett tecken på att det kanske inte är meningen? Har jag gjort något tidigare i mitt liv för att inte förtjäna detta?

Förra hösten och vintern hade vi vår plan och vi gjorde allt vi kunde. Tills en pandemi kom i mellan och avbröt timmar av efterforskning och planering och suddade ut sedan länge markerade veckor i en kalender. Jag intalar mig att för ett par år sen hade den här ofrivilliga pausen möjligen känts lite mindre stressande. Men inte nu. För jag har aldrig varit så här gammal och tiden håller på att rinna ut. Ibland känns det som om jag åldrats ett helt år över en natt. Som om ett datum kan flytta siffror och plötsligt hamnar jag i en annan kategori. Plötsligt betraktas jag av andra på ett lite annat sätt.

Jag står i sovrummet med små urväxta kläder i handen. Blå strumpor, en grå pyjamas med moln. Där nere väntar regnbyxor, stövlar, tröjor och vantar. Och leksaker som inte längre leks med. Ska jag ge bort eller spara? Ska vi montera ned spjälsängen efter fem års kontinuerlig användning och sälja syskonvagnen? Ska jag till och med vänta med att köpa ramar till barnens porträtt som ska spikas upp på en vägg, för att få dem likadana? Tankarna snurrar. I väntan på vad som kommer eller kanske aldrig kommer bli – vårt tredje barn.

Jag går sällan in på Facebook. Har egentligen aldrig gjort. Något med att få se andras bilder, som jag inte vill se, med hundratals gilla och grattis. Att vara oförberedd. Det känns lite mindre nu, men det känns fortfarande.

Men igår gick jag in, för att söka på Marketplace efter en viss möbel till vårt hem. En bild fyllde min skärm. Ett minne från en sommar för sex år sen. Det är bara du som ser detta, stod det.

Vi hade precis börjat vår semester och reste mellan tre huvudstäder i Europa. Vi flög till Prag och åkte efter ett par dagar vidare med tåg till Wien. Lite senare vidare med tåg till Budapest, och sen flyg hem därifrån. Vi hade aldrig varit på någon av platserna förut.

Det var en fin resa. Och jag var gravid. Tidigt gravid efter vår femte behandling. Så tidigt att en sköterska från kliniken ringde för att fråga hur graviditetstestet gått, när jag stod mitt på en gata i den gamla delen av centrala Prag.

Vi var så försiktiga i vårt sätt att tänka och prata. Vi tog en timme i taget. Morgon för morgon och kväll för kväll. Ännu en dag troligen, förhoppningsvis, gravid.

I mitten av juli fick vi göra ett tidigt ultraljud på kliniken. Jag var i vecka åtta. Vi fick se den lilla och vi fick se hur hjärtat slog. Grattis, sa vår Ivf-läkare. Nu är det nittio procents chans att ni får ett levande barn i mars nästa år. Vi gick därifrån, så glada, med ett foto på vår lilla.

Den kvällen gick vi ut och åt på en restaurang i närheten av där vi bodde då. Sex år senare kan jag fortfarande känna hur det var att sitta på stolen den där kvällen. Jag minns vad jag hade på mig och att jag beställde en pastarätt. Vi satt ute för kvällen var varm, och höll händer och pratade, oerhört försiktigt, om framtiden. Jag tog en första kontakt med Mvc några dagar senare. Men vi köpte inga små kläder. Vi köpte ingenting utan fortsatte försiktigt fram.

I augusti fick jag en liten blödning och jag tyckte att mina symtom blev färre. I samband med ett redan inplanerat Bvc-besök skulle jag få göra ett extra ultraljud. För att vi redan haft en lång väg att gå, tänker jag nu i efterhand. Vi var båda lediga den fredagen. Jag minns att jag stod hemma i vår lägenhet, tidig morgon i skarpt solljus, och såg ut på gatan och tänkte att om bara det här går bra ska jag vara för evigt tacksam och aldrig önska mig något mer.

Vi träffade vår barnmorska först och bokade bland annat in en tid för rutinultraljud i mitten av oktober. Både jag och Olof tyckte det kändes helt fel. I fel ordning. Efter allt vi upplevt de senaste åren var vi väldigt på vår vakt och tog ingenting för givet. Sen in i det där lilla rummet utan fönster. Med en sköterska som vi aldrig tidigare träffat och som inte visste någonting om oss och vår historia.

Det fanns inte längre några hjärtslag. Medan min värld föll samman, i det dunkla, fönsterlösa rummet, sa hon ”du kanske inte vet exakt hur långt gången du är?”.

Dagen efter tabletter och mycket blod. Känslan av skam över min första sjukskrivning, i slutet av augusti när alla andra återgick till sina skolor eller jobb. Neddragna persienner. Ältande blandat med sträcktittande på serier för att fly verkligheten.

Ett nytt ultraljud på kliniken tio dagar senare. Chocken över att den lilla var kvar och nu varit död i en månad. Desperat bedjande gråt i ett litet vitt rum. Sövning, skrapning och någon annan bar bort sugpåsen med resterna av det som kunde ha blivit vårt barn. Den slängdes i en gul plastback i ett diskrum.

 

Jag står med telefonen hårt i handen i köket. Det är stökigt, inte bara där, utan i hela vårt hem. Mina barn leker på golvet i vardagsrummet. Det är kuddar, klossar, böcker och tågräls överallt. Jag hör dem prata och brottas och hålla fast varandra så den ena skriker högt.

Jag skulle bara in på Marketplace och se om det fanns några nya annonser om ett passande soffbord till vår övervåning. Men jag såg ett foto, från en dag i Wien för sex år sen, och i det fotot såg jag hela den sommaren i repris och allting stannade.

Jag andas ut och trycker på den smala knappen på sidan som stänger av telefonen och lägger den med skärmen nedåt på ett oöppnat kuvert. Går bort till mina barn som leker på golvet, slår mig ned och börjar bygga ett nytt torn med dem.

 

 

 

Alldeles nyss fyllde min yngsta son 2 år, 3 månader och två veckor. Då var han exakt så gammal som storebror var när han blev just storebror. Jag som gillar siffror och datum har tänkt på att den här tidpunkten ska komma, och passeras, sen lillen fyllde två år i vintras.

Jag tittar på min lille son nu, när han sitter och leker med Briojärnväg på golvet, och funderar på hur han hade hanterat att bli storebror. Nu. Om det hade varit så. Hur hade han iklätt sig rollen att få ett nytt syskon och inte längre vara minst och yngst?

Ganska ofta ser jag tillbaka i tiden och känner stor empati för min äldsta son. Han som var enda barnet, ensam med oss i drygt två år. Han som verkade ointresserad när vi pratade om en bebis i min runda mage. Vi läste böcker om att få syskon och visade åldersanpassade filmer. Men vi upplevde aldrig att han förstod. Så det måste ha varit en chock för honom när jag, efter några dygns frånvaro, kom hem med en nyfödd liten bebis i babyskyddet. Dom träffades för första gången i hallen. Lillebror blev direkt en konkurrent som tog så mycket uppmärksamhet och tid, från den värld som helt och hållet kretsat kring honom. Den första tiden blev inte alls bra. Storebror reagerade starkt. Jag gjorde mitt bästa med en nyfödd och en tvååring men det är saker jag önskar att jag gjort annorlunda. När jag ser tillbaka.

2 år och 3 månader. Nu när jag upplever den här åldern för andra gången och ser hur min yngsta funderar, planerar och agerar, tror jag att en del av det som hände berodde på att jag, vi, inte förstod hur kapabel storebror faktiskt var. Det är mycket jag skulle vilja göra om.

Jag har tänkt att skriva länge. Men det har inte blivit av.

Det är första våren för oss i vårt hus. Jag är en sån person som lägger märke till detaljer och hela vintern och hela våren har jag tänkt på hur ljuset kommer in genom de stora fönsterna i vardagsrummet. Hur det flyttar sig med tiden, över dagen. Över möbler, mattor och barnens leksaker. Hur det låter när det regnar. Hur de höga träden i skogen svajar när det blåser. Hur månljuset speglar sig i parkettgolvet i övre vardagsrummet när jag ska gå och lägga mig. Vi drar aldrig ned persiennerna där. Skogen är vår granne på baksidan och vi har inga möbler än, i det övre vardagsrummet.

Första våren i vårt hus och jag studerar alla buskar och träd som får blad och blommar ut. Den här tiden, innan sommaren, är min favorit. Trots alla vårar jag upplevt känns det som om jag glömt bort, i år igen, hur speciellt det känns när naturen åter blir grön.

Vårt hus. Så mycket att göra. Ibland vill jag gömma mig under en filt. Vi gör saker, det går framåt. Jag kan känna mig duktig. Men så zoomar jag ut och ser femton andra saker som vi ännu inte hunnit med. Som vi prioriterat bort för stunden. Och snart har vi bott här ett år och jag tänker att vi borde kommit längre. Jag tänker att andra tänker att vi borde kommit längre.

Och sen detta som händer i världen just nu. Jag är tacksam över att ingen jag känner har blivit sjuk. Jag är tacksam över att varken jag eller min sambo kommer bli av med våra jobb. Jag pendlar mellan att känna oro och att tänka att får vi det kommer vi ta oss igenom det. Men det har varit jobbigt, för oss och för vår fyraåring som inte riktigt förstår. Varför vi inte besöker mormor och morfar som förr. Varför vi inte går till badhuset, biblioteket och affärerna som förr. Varför vi inte kan träffa kusinerna. Det svåraste för mig är och har varit tidsaspekten. Att åter hamna i en ovisshet, liknande den jag levde i förut.

För vi hade planer för något stort i vår. Något som vi funderat på i flera år. Något som hållit mig sömnlös, rört mig till tårar, funnits i bakhuvudet varenda sekund av varenda dag. Något som vi pratat stilla om på kvällarna, när barnen lagt sig. Något som sakta, i nästan plågsam takt, gått från önskan till konkreta planer. Något som vi valt att inte dela med någon annan. För att vi vet inte hur det kommer gå.

När vintern var som mörkast skrev vi på ett kontrakt. Det var fem sidor med liten text. Företaget som vi skulle ingå avtalet med friskrev sig från det mesta. Jordbävning, översvämning, skogsbrand, snöstorm, meteoritnedslag, epidemi, karantän, invasion av främmande makt, revolution, strejk, massupplopp, terrordåd. Vi fnissade lite i samförstånd, när vi trötta, sent en kväll läste om det osannolika och skrev under med våra namn. Ett par månader senare sitter vi här, mitt i en pandemi. Alla våra planer, allt det vi kämpat för och lagt pussel kring, har kommit till ett stopp. Jag andas i fyrkant, jag sitter på händerna, jag knyter näven i jackfickan och kör för fort på motorvägen. Jag försöker tänka att nu får vi mer tid till huset. Och oss själva. Och barnen. Men den egoistiska sidan av mig är också arg. Bitter, avundsjuk och arg. Varför. Av alla år, av alla månader. Varför just nu?

Det är första våren i vårt hus. Vi är friska och barnen leker ute i regn och sol och buskarna på baksidan av vår tomt får blommor och nya blad. Och allt vi kan göra nu är att vänta. Vänta.

Vi har köpt ett hus. Jag börjar jobba igen om en vecka. Vår yngsta har fyllt ett år i helgen.

Jag är helt slut. Har inte sovit bra på över en vecka. Anspänningen. Ovissheten. Hjärtklappning. Telefonsamtal och möten.

Husvisning med ett av två barn. En utdragen budgivning. Funderingar sent, sent på kvällarna när barnen somnat. Gör vi rätt? Är det det här vi vill? En barnvagnspromenad i området en väldigt kall torsdag för att se mer. Ett samtal från mäklaren. Huset är vårt.

Overklighet. Tomhet. Rädsla. Gör vi rätt? Vi älskar vårat område där vi bor nu. Men vi vill ge våra barn något mer. Ett eget hus och en fin tomt nära naturen.

Det har varit så mycket, den senaste veckan. Mitt huvud snurrar. Hjärtklappning. Uteblivna måltider. Hastande. Signaturer på många papper.

Och nu kasta sig in i att sälja våran lägenhet. Gör vi rätt? Jag behöver nog bara tid att smälta detta.